Denna veckan skadade ännu en arbetare ryggen. Plötsligt låg han bara där i en av lagrets många långa gångar, med ansiktet förvridet i en blandning av ångest och smärta. Ännu ett tyst skrik av många i vår historia.
Kanske hade detta skapat en större uppmärksamhet bland kollegorna på en annan arbetsplats. Men vi har blivit allt för vana, härdade vid att inte se en kollega under en längre tid. Kryckor och rullstolar har placerats ut runt lagret för att snabbt och smidigt sopa ut den utslitna kroppen med så lite uppståndelse som möjligt bland kollegorna. Allt prat och stillastående – även kallat arbetsstopp – kostar ju pengar.
Kryckor och rullstolar har placerats ut runt lagret för att snabbt och smidigt sopa ut den utslitna kroppen med så lite uppståndelse som möjligt bland kollegorna.
– Vem är det som ligger på golvet? frågade en kollega på en närliggande avdelning.
Han kände inte igen namnet.
– Han afrikanen, sa jag, och kom först senare på att han ju faktiskt är från Frankrike.
– Jaha, han som alltid är så glad, sa kollegan.
Ja, han är nog inte så glad längre, tänkte jag.
Nästa dag rullar truckarna vidare som om inget hade hänt. De många deltidarna har höjts upp tillfälligt och bortfallet av en heltidare märks inte alls i det dagliga arbetet, som om han aldrig jobbat där. Det är en anledning till att företaget vill ha alla på deltid. Deltidare är ständigt hungrande efter fler timmar och måste prestera högre för att få jobba helg, då de – om ryggen fortfarande bär – efter OB-timmarnas välsignade ljus kan uppbära en lite mer dräglig fritid.
Men han hade åtminstone försökt göra vad han kunde. Han både jobbade och pluggade, han har inget att ångra. Han kommer säkert tillbaka, i samma arbetsuppgifter, tills ryggen pajar igen, för hos oss finns det varken rotation eller rehabplan.
Han kommer säkert tillbaka, i samma arbetsuppgifter, tills ryggen pajar igen, för hos oss finns det varken rotation eller rehabplan.
