Jag tänker på vad någon skrev. Att det fanns en tid där varje yrkesgrupp fick lov att ha sin egen lilla förmån. Som hemsjukvårdaren som fick sitta ner i lugn och ro och prata med de äldre. Något som gör att en känsla av mening smyger sig in under arbetsdagarna, att man gör något som är viktigt. Att jag har en funktion som är viktig och att det visar sig, inte i att någon säger det utan i de förutsättningar som ges, i det utrymme som varje person får för att utvecklas och göra ett bra arbete.
Jag skickar ett mejl till en av cheferna och ställer frågan varför vi inte får äta maten som blir över när den ändå ska slängas. Jo, om vi betalar får vi äta den, skriver hon. ”Samma regler måste gälla alla, ska ni i köket få maten gratis måste alla i kommunen erbjudas gratis mat, och det går inte”.
”Samma regler måste gälla alla, ska ni i köket få maten gratis måste alla i kommunen erbjudas gratis mat, och det går inte.”
När jag varit runt mer bland de olika köken har jag dock blivit varse om, som tur är, att man i vissa kök tagit saken i egna händer. I en handling av olydnad och ren rimlighet. Eller som en samordnare sa ”Det chefen inte vet har hon inte ont av”. Så ibland äter vi av maten som blir över.
Dagar då vi dock inte gör det är när mellanchefen besöker köken, för att träffa samordnaren och se till att implementeringarna uppifrån når golvet. Jag lyssnar ovilligt då det är vår enda rast som är på förmiddagen hon tar i anspråk. ”Våra gäster” säger hon upprepade gånger och syftar på eleverna. Jag tittar bort och tar en tugga av mackan.
En annan sak som skiljer sig mycket i de olika köken är hur man blir bemött. Där vissa samordnare eller bara ordinarie anställda, säkerställer att tomaterna skärs på rätt sätt, om man står stilla i tio sekunder och tittar ut genom fönstret får man en tillsägelse eller om man tar fel sorts smörgås till förmiddagsfikat får man en utskällning. ”Jag vet inte varför du tror att du kan behandla andra människor sådär?” säger jag inte. Ens egen motståndskraft hjälper föga, man blir mindre.
Som tjänstefolk, sliter vi, blir tillsagda och förlorar något i vår mänsklighet, i vårt uppförande, i vårt bemötande gentemot andra. Och andra, i alla fall många, behandlar oss därefter. Bara när vi kommer hem kan vi försöka bygga upp oss själva igen. Återskapa vår värdighet.
”Det chefen inte vet har hon inte ont av”. Så ibland äter vi av maten som blir över.
Men det finns andra ställen. Platser där man blir bemött som en människa som råkar vara på en plats och råkar göra ett visst jobb. Det finns en lojalitet, att vi delar denna situation tillsammans, vi gör vårt bästa, vi ger varandra utrymme att få göra fel och får arbeta på vårt eget sätt. På frågan hur jag ska göra, blir svaret ”Gör på det sättet du tycker blir bäst”. Vi småpratar, berättar vart vi kommer ifrån och hur vi hamnade här.
En annan dag och på en annan skola berättar E om flykten från Kosovo och om barnens handikapp som gjorde att de inte kunde gå i skolan i hemlandet. Vi pratar mellan de lugna stunderna i disken. Jag har plocken och sorterar all ren disk. Hon har bandet där eleverna ställer den smutsiga disken i backarna.
Idag har jag halvdag och slutar redan klockan två. Jobbar de sista minuterna innan jag säger hej då. ”Du är snäll och duktig”, säger E. Jag ler och tackar för dagen. Går mot omklädningsrummet och byter om. Går ut på parkeringen. Luften är klar. Tar ett djupt andetag och ser ut över den tomma rastgården jämte skolan.
