På min arbetsplats har vi i personalen fortbildning via s.k. ”E-lärande” (distansutbildningar) och vi får när som helst utföra de obligatoriska moment som vi ges, innan ett angivet slutdatum.
Distansutbildningar är ett resultat av den teknologiska utveckling som pågått sedan slutet av 1990-talet. Högskolor och universitet har sedan många år inrättat flera distansutbildningar, som möjliggjort att människor i princip hela Sverige kan medverka på lika villkor. För att inte tala om sedan början av Coronapandemin, som genomlyst behovet av distansundervisning.
Emellertid undrar jag dock huruvida konceptet med distansutbildningar är lika smidigt för de som arbetar direkt ombord tågfordon, jämfört med de som studerar vid högskola och universitet.
Emellertid undrar jag dock huruvida konceptet med distansutbildningar är lika smidigt för de som arbetar direkt ombord tågfordon, jämfört med de som studerar vid högskola och universitet.
Efter att själv ha genomfört flera hade jag tyckt att det vore oerhört intressant att ta del av en större studie som jämför E-lärande mellan olika arbetsplatser. Fortbildningar på digitala plattformar har sina för- och nackdelar, beroende på vem man är.
Fördelen är givetvis flexibiliteten; att som anställd själv får bestämma när och var man vill genomföra distanskurserna. Alla har olika livspussel och i det avseendet kan E-lärande anpassas efter ens situation. Nackdelen handlar mycket om att E-lärande riskerar att skapa en känsla av isolering, något som i sin tur kan hämma ens egen motivation att vilja lära sig.
Företagsledningens vanligaste argument för införandet av E-lärande handlar om effektivitet. Just det ordvalet kombineras gärna med andra ord som exempelvis ”tid” och kostnad”. E-lärande är ”tidseffektivt”. Det är ”kostnadseffektivt”.
Dessa ordval väcker den följdriktiga frågan: effektivitet för vem?
För personalen eller för företagsledningen?
