Det finns något fint i att laga mat till 800 personer. Vi är sex anställda som serverar frukost till förskolan, lunch och sedan mellanmål till fritids, tar hand om all disk och städar lokalerna. Som vikarierande köksbiträde är man runt på många olika skolor. Det är ett intensivt arbete som inte minst märks i kropparna på de som jobbar där. Vissa är lojala med förutsättningarna, andra muttrar över dem i väntan på helgen.
Men det finns något alltid lika vackert i att se dem som arbetet inte knäcker. Som inte blir mindre, utan kämpades gör sitt jobb. Även om de är få.
Jag känner mig kluven över arbetssituationen. Känner mig på ett sätt som en gäst men samtidigt i behov av pengarna. Och tänkte att det ändå kunde vara ett schysst jobb.
Men det finns något som gör jobbet nästan ovärdigt, och vi blir påminda om det varje dag: all mat som slängs. Då pratar vi inte om den maten som barnen inte äter upp, utan den som blir över i kantinerna och på plåtarna.
Hur mycket som än slängs får vi inte äta den eller ta med den hem. Jag brukar fråga när jag är på nya ställen om de brukar äta (köpa) maten. Alla svarar nej. De flesta av princip. Och äter istället några knäckemackor eller en frukt på lunchen.
Vi lagar mat till elever men också lärare och vaktmästare som äter pedagogisk lunch och får därför äta maten gratis. Vi i köket däremot måste betala för att äta den. 78 kr. Hur mycket som än slängs får vi inte äta den eller ta med den hem.
Jag brukar fråga när jag är på nya ställen om de brukar äta (köpa) maten. Alla svarar nej. De flesta av princip. Och äter istället några knäckemackor eller en frukt på lunchen.
Någon lärare försökte tydligen ge den överblivna maten till hemlösa ett tag. Men blev sedan tillsagd och tvungen att sluta. Det är ju sjukt, säger jag till de andra varje gång. Mm muttrar de, mer irriterade över att jag tar upp frågan. De har för länge sedan försökt ignorera det som sker varje dag.
Att laga mat är en så grundläggande sak i våra liv. Men att sedan inte få äta den mat vi lagat, gör den till en produktion, vilken som helst.
Att laga mat är en så grundläggande sak i våra liv. Men att sedan inte få äta den mat vi lagat, gör den till en produktion, likt vilken som helst.
Den här dagen må jag vara yngst på arbetsplatsen, men även min kropp är trött, och mina ben värker. Idag har jag disken. Diskmaskinerna dånar, varm ånga i konstant tempo. Tallrikar, bestick och glas. Jag verkar ha någon förkylning i kroppen och får näsblod i rusningen. Går iväg i en minut och sätter en tuss i näsan. Tillbaka är ställen redan fulla. Jag jobbar på men undrar efter en stund vad som skulle hända om jag hade behövt sätta mig ner i fem minuter. De andra tittar på mig för att försäkra sig om att det inte kommer att ske.
På andra sidan ställen ropas det då och då ”Tack för maten”. Ibland orkar jag säga varsågod. Men oftast nickar jag bara eller tittar personen i ögonen med en återhållsam min som jag hoppas ser vänlig ut. Jag undrar vad barnen tänker om oss. Om de någonstans förstår vår situation eller om de bara tänker att vi är sura.
Maten som inte gått åt för dagen börjar ställas in på vagnar hos oss i disken. Jag står stilla och tittar på all den mat som står framför mig. ”Stå inte stilla” hör jag bakifrån. ”Det där ska vägas först”. För allt som slängs ska vägas och antecknas. Men slängas ska det och ingen får ta hand om det. Det tar emot i kroppen. Jag står i det konstanta ljudet som nu börjar kännas av i huvudet. Samtidigt som jag försöker skjuta upp själva handlingen.
Jag undrar vad barnen tänker om oss. Om de någonstans förstår vår situation eller om de bara tänker att vi är sura.
Apelsinkyckling med couscous. Det ser verkligen gott ut. Eller Tikka Masala om man föredrar vegetariskt. Jag sätter in några tomma plåtar i grovdisken. Trycker på start. Spolar av resten av kastrullerna i diskhon.
Men så står jag till sist där, hällande fulla kantiner ner i matkvarnen, samtidigt som jag funderar på vad jag ska äta till middag ikväll.
