Min kollega stoppar mig precis när jag kommit innanför dörren.
”Bara så att du vet, det är katastrof därinne.”
”Hur illa kan det vara?” tänker jag. Har sett det mesta efter ett årtionde på lab. Stämplar in och hänger av mig väska och proviant inför natten i fikarummet. Kommer ut på labb och möts av två kollegor som springer vilset runt. Närmare tusen prover står och väntar på att analyseras. Hade allting fungerat under dagen hade vi kunnat vänta oss cirka hundra prover i början av ett nattpass. Trots att de varit tre stycken som jobbat kväll (vanligtvis är de två) så har de bara hunnit beta av en bråkdel av alla prover.
Kollegan som stoppade mig i dörren ger mig en snabb uppdatering. Flera instrument är ur funktion. Vissa analyser, bland annat en akut hjärtmarkör, går inte att analysera.
Flera instrument är ur funktion. Vissa analyser, bland annat en akut hjärtmarkör, går inte att analysera. Närmare tusen prover står och väntar på att analyseras.
Klockan är närmare 22 på en onsdag och de har ringt in en annan kollega med specialkompetens som ska försöka fixa det. Jag ringer en chef för att få reda på hur vi ska göra om det inte blir fixat, på något sätt måste proverna bli analyserade. Vi bestämmer att avvakta tills kollegan försökt laga instrumentet.
Ena kollegan som jobbat kvällen säger hej då och går hem mitt i ett virrvarr av maskiner som larmar och akuten som ringer och undrar över provsvar. Vi märker knappt att vi blivit en färre. Den andra blir kvar och ursäktar sig för att dom inte hunnit med mer och berättar att ett instrument som under dagen blivit lagat av en servicetekniker fungerade i ungefär två timmar. Nu, återigen haveri och inga prover blir körda. ”Det är lugnt”, säger jag. ”Vi har hela natten på oss.”
Det är prover från sjukhuset, vårdcentraler, företagshälsovård och digitala hälsokontroller i hela landet. Från Skåne ända upp i Norrland skickas prover till ett relativt litet lab någonstans i mellersta Sverige. Vi får regelbundet stolta uppdateringar om uppköpta vårdcentraler och ”nya kunder”.
Mitt i att vi står och inte ens får ut provsvar till våran egen akutmottagning slår mig tanken; ”vilka jobbar vi för egentligen?” Våra chefers chefers chefer som knappt satt en fot på ett labb och som verkar vilja bedriva verksamheten efter ekvationen [fler prover = mer pengar]? Eller läkaren som väntar på den där hjärtmarkören för att veta om en patient har en hjärtinfarkt? Eller sköterskan som måste veta om en patient har covid-19 för att bäst kunna placera den på en redan överfull avdelning?
Vem jobbar vi för egentligen? Våra chefers chefers chefer som knappt satt en fot på ett labb och som verkar vilja bedriva verksamheten efter ekvationen fler prover = mer pengar? Eller läkaren som vill veta om en patient har en hjärtinfarkt?
Tio timmar senare får jag äta upp mina ord ”vi har hela natten på oss”, som vid det här laget nästan var mer mättande än frukosten vi knappt hann slänga i oss. Det tog hela natten att komma i kapp.
Jag ställde mig frågan igen: vilka jobbar vi för egentligen?
