För tre veckor sedan kom snön till Stockholm. Det kändes ovanligt tidigt och ovanligt mycket, men det var mycket överlag den dagen. Mycket känslor hit och dit.
På omvägar fick jag höra att Postnord hade ställt in utdelningen för dagen. Ändå lite märkligt, de har väl plikt att dela ut i alla områden, till skillnad från oss på Citymail som bara bedriver verksamhet där det var lönsamt – och även i alla väder, eller? Är det inte det man brukar säga om brevbäraren? Att han gör sin plikt i regn och rusk, i snöoväder och “Eltortyr i pungen-kyla” (för att citera Pontus Lundkvist).
Är det inte det man brukar säga om brevbäraren? Att han gör sin plikt i regn och rusk, i snöoväder och “Eltortyr i pungen-kyla”?
Ändå var det det privata alternativet som höll god min och kämpade på. Kanske något fackligt, och visst vore det skönt om SEKO hade haft större närvaro på min arbetsplats. Men i min halknoja kunde jag ändå gå runt och känna att jag var bättre än de bortskämda postnissarna på det överstatliga samarbetet med stort P.
Det var egentligen B-dag, då jag hade mitt skönaste område, men jag fick istället gå ett överställt område från fredagen. Just typiskt. Det var onödigt stort och låg långt bort från kontoret, vilket fick ses som ett extra stort besvär med tanke på väglaget. Men det var ett område jag kunde på mina fem, även om jag inte tyckte om det, så jag fick bita ihop.
Det var egentligen B-dag, då jag hade mitt skönaste område, men jag fick istället gå ett överställt område från fredagen. Just typiskt.
Vägen var inte plogad så jag höll till godo med hjulspåren från bilarna. Till bilarna bakoms förtret, men de var inte så värst många. Och vad hade jag för alternativ? Vissa sträckor tog jag på trottoaren, och ledde cykeln fram. Det var ingen framgångssaga det heller, cykeln hade inte något vidare grepp kanske, men det hade inte mina gamla trasiga gympadojjor heller, och cykeln vägde mer. Så det blev mest att jag stod på plats och gjorde en sisyfosövning. Och inte många minuter in på själva utdelningen blev mina strumpor genomblöta. Det var inte bara staden jag bodde i som var oförberedd på den plötsliga väderförändringen.
Ett stort träd hade fallit utanför en världskänd svensk popkompositörs bostad. Salig vore den som hade legat där under. Men det fanns ingen tid att bejaka sin dödsdrift, jag hade ett jobb att sköta.
Men det fanns ingen tid att bejaka sin dödsdrift, jag hade ett jobb att sköta.
Jag snubblade på målsnöret och lyckades välta cykeln precis vid nedfarten till kontoret. Det var en smärre förlust, men en seger i stort att jag klarat av att ta mig genom arbetsdagen oskadd. På hemvägen skickade min mor några förslag på vinterskor jag kunde få i julklapp. Jag skrev att det inte längre gick att vänta så länge.
När jag till slut hade fått ändan ur och köpt ett par varma, dyra, nya och impregnerade vinterkängor hade snön smält. Det skulle bli ett par svettiga och oergonomiska veckor att se fram emot.
