Jag växte upp med min arbetslöse far. Han hade jobbat med att spika lastpallar. På arbetsplatsen hade han även arbetat fackligt, han hade de flesta positioner själv, för ingen annan ville organisera sig. Där stannade han tills han var ungefär 40 år och livet tog en vändning på grund av en skilsmässa, mitt i en krasch i bostadsmarknaden. Efter att ha samlat ihop sig en tid började han studera, först komvux och sedan högskola, det blev psykologi och han avslutade studierna med högsta betyg. Men det ledde inte någonvart, kanske hade han blivit för gammal, kanske såg arbetsgivarna ner på hans tidigare yrke. Istället blev det en resa ner till FAS3:s helvete där han fick gå på kurser som var lika idiotiska som obligatoriska, exempelvis att måla om samma stolar om och om igen.
Istället blev det en resa ner till FAS3:s helvete där min pappa fick gå på kurser som var lika idiotiska som obligatoriska, exempelvis att måla om samma stolar om och om igen.
Själv hade jag nog aldrig riktigt sett några tydliga alternativ för vad som väntade när jag blev vuxen. Jag hade aldrig några problem med betygen från lågstadium till högskola. Hade det inte varit för år av mobbning och ett krossat självförtroende, där jag till slut började hata mig själv för att jag tog till mig allt de sa, så kanske jag hade haft modet att välja andra stigar i livet. Med blicken ständigt i marken är det lätt att stigarnas olika krokar passerar en förbi under livets korta färd.
När jag avslutade min kandidatexamen hade pappa hittat en ny kvinna som han ville flytta ihop med. Någon A-kassa var det inte tal om, studielånet hade upphört och det fanns inte mycket kvar av det lilla jag sparat, jag hade varit tvungen att ta lån trots att jag bodde kvar hos min pappa under studietiden eftersom jag hjälpte till med hyran, nu hade jag nu en i mina ögon enorm skuld hos CSN.
Utöver sommarjobb hade jag ingen tidigare arbetslivserfarenhet och jag visste bara att jag åtminstone inte ville tillbaka till kassan. Arga kunder som skulle bemötas med en mask, ett fejkat leende, dag ut och dag in, det var inget för mig. Jag hade avslutat högskolestudierna och visste inte alls vad jag kunde söka för jobb, annonserna ville ha år av erfarenhet och jag tog allt de skrev bokstavligt och för lag. En omvänd klassresa tog sin början, eller misslyckades min klassresa redan när jag gick ut från högskolan? Måste man ha ett jobb med en hög inkomst för att ha bytt klass? Jag antar det.
En omvänd klassresa tog sin början, eller misslyckades min klassresa redan när jag gick ut högskolan? Måste man ha ett jobb med en hög inkomst för att ha bytt klass?
Så… jag sökte till ett lager som inte låg allt för långt bort. Ganska fort blev jag kallad på en underlig gruppintervju.
– Ni har säkert hört och läst mycket skit om det här företaget i media. Jag vill börja med att säga att ALLT är sant!
Hörde jag rätt?
Först senare funderade jag kring varför denna mening inte följdes upp med något i stil med: Men vi har bättrat oss sedan dess, säkerligen är det något som de skulle ha sagt till media?
– Ni har säkert hört och läst mycket skit om det här företaget i media. Jag vill börja med att säga att ALLT är sant!
Långt senare kom jag underfund med att företag anlitar andra företag för att se bättre ut genom att göra undersökningar om vilket företag som har högst förtroende. Jag har själv deltagit i dessa undersökningar och konstaterade att endast en konkurrent fanns att välja på i listan över mitt företags verkningsområde. Vill en arbetare själv ta reda på hur det är att arbeta på en viss arbetsplats så får hen gräva själv på diverse forum. På grund av lojalitetsprinciper och tystnadsplikt som framförallt större bolag skyddar sig med så är det svårt för en enskild arbetare att med namn och bild säga sanningen i media.
Intervjun fortsätter:
– Bara så att ni vet; Om ni väljer att ta det här jobbet så kommer folk att se ner på er!
De intervjuer jag varit på kan jag räkna på ena handen, men även detta uttalande kommer att följa med mig resten av livet. Kanske kände personen själv så vad gällde den personliga situationen? Kanske ville han rentav varna oss. Jag vet inte, jag förstår fortfarande inte vad syftet var med att ta upp detta på en intervju. Men jag behövde ett jobb och här slapp jag åtminstone att ta på mig en mask och låtsas vara någon annan, jag slapp även sitta still och stirra in i datorskärmens sken dagarna i ända.
Dagen efter intervjun hade jag fått jobbet.
Idag har företaget mycket svårt att hitta arbetare till de lägre positionerna. Ryktet har spridit sig, någonstans i bakgrunden tycks arbetarnas röster ha höjt sig över och bortom deras fasader av utmärkelser om årets arbetsplats.
Idag har jag många kollegor som kommer till mig med frågor om jobb och fritid. Jag minns en incident då en chef kom och stoppade en kollega när hon ville fråga mig om hur hon skulle fylla i en ledighetsansökan. ”Sånt frågar man inte en plockare”. Jag avskyr verkligen hur vi stämplar varandra med epitet i pappan eller på arbetskläderna.
Jag minns en incident då en chef kom och stoppade en kollega när hon ville fråga mig om hur hon skulle fylla i en ledighetsansökan. ”Sånt frågar man inte en plockare”.
Ju mer jag bläddrar bland arbetsannonser och de omdömen som vissa aktörer idag faktiskt låter arbetarna skriva, desto mer känner jag mig som den svunna grekiske filosofen, cynikern Diogenes av Sinope. Jag är fortfarande kvar på botten av mitt hål, ständigt på jakt efter en hederlig människa. Diogenes valde att leva ett enkelt liv, att göra en dygd av fattigdom där han ständigt kritiserade sin omvärld som han såg om omoralisk, korrupt och förvirrad. Han sov ofta i en stort keramikkrus och på dagarna kunde han ses vandra omkring med en lykta, på jakt efter en hederlig man. Kanske valde han fattigdomen för att han insett att det inte är bland de som klättrat högre upp i den pyramid som presenterades framför dem som denna hederliga man stod att finna. För varje steg vi klättrar tycks det som om vi måste lämna en bit av oss själva kvar på föregående steg. Belöningen blir mer pengar, mer saker, möjlighet att köpa på oss fler saker som folk där nere under oss har tillverkat med blod svett och tårar, saker som de där nere aldrig kommer att kunna köpa för egna pengar.
Kanske var det vad intervjuaren menade med att folk kommer att se ner på oss, för att vi inte kommer att kunna klä oss i dyrbara ting eller åka runt i en bil med en viss typ av stämpel på.
