Vad har jag att dela med mig av? Jag som utför “okvalificerat” arbete till “högsta lägsta tillåtna lön”.
Ja, så stod det faktiskt på ett informationspapper i omklädningsrummet. Någon högt där uppe i chefsleden försökte väl göra sig lustig, eller så visste hen inte bättre. Att vi inte har några lönesamtal och inte en krona mer än vad kollektivavtalet anger skyller företaget helt sonika på facket.
Det var aldrig riktigt tänkt att jag skulle bli kvar här så länge. Kanske hade jag aldrig riktigt tänkt hur jag ville leva mitt liv. För lever vi inte egentligen största delen av våra liv på våra arbetsplatser? Jag önskar att jag hade tvingats fundera mer på detta via skolan, i tidig ålder.
För lever vi inte egentligen största delen av våra liv på våra arbetsplatser? Jag önskar att jag hade tvingats fundera mer på detta via skolan, i tidig ålder.
Min värld har alltid varit väldigt liten. Jag menar att det alltid har varit svårt för mig att se vilka stigar jag hade möjlighet att beträda. Egentligen hade jag kunnat gå på ganska många stigar, jag hade helt ok betyg i skolan och i högskolan fick jag stipendium osv. Kanske var jag helt enkelt för rädd, för nedtryckt av andra människor, kanske var det vad som ledde mig dit jag hamnade, kanske hade nedtrycktheten blivit en trygghet i sig, att inte behöva ha kontroll, bara flyta med.
Jag var ju så lättad över att ha hittat ett arbete, för mig spelade det liksom inte någon roll vad det var. Det viktigaste var att inte med mössan i hand behöva gå tillbaka till arbetet i livsmedelsbutiken, jag orkade inte med kundernas bemötande, jag som aldrig varit extrovert orkade inte med att ta på mig en mask varje morgon. På ett lager kunde man ju mer vara sig själv, inte behöva klistra på sig ett flin varje morgon. Sedan fick man ju röra på sig, de tre åren tidigare hade jag studerat på högskolan, alla mina tidigare år hade ju bara bestått av studier och sommarjobb.
Jag var ju så lättad över att ha hittat ett arbete, för mig spelade det liksom inte någon roll vad det var. Det viktigaste var att inte med mössan i hand behöva gå tillbaka till arbetet i livsmedelsbutiken. På ett lager kunde man ju mer vara sig själv, inte behöva klistra på sig ett flin varje morgon.
I samma veva som högskolan var klar och jag som utan jobb med en hög studieskuld hade min arbetslöse pappa, som jag vuxit upp med, hittat en sambo. Det innebar att jag var tvungen att hitta en egen bostad vilket i sin tur innebar att jag var tvungen att kämpa för att behålla jobbet, för att kunna betala hyran. Alla anställs på deltid, 25 timmar i veckan.
Hyresvärden såg på mig med tveksamhet i blicken.
– Kommer du att kunna betala hyran?
– Jadå, sa jag och pappa i kör – konstigt vore väl annat, är det något jag lärt mig av min pappa så är det att hushålla med knappa resurser – och jag mindes hur vi brukade sy ihop våra trasiga sockor för att slippa slösa pengar på nya.
-Skulle du kunna tänka dig att jobba med det här? sa kollegan som skulle lära upp mig de första två veckorna. Min klädsel och allmänna uppsyn måste ha fått honom att tro att jag sökt mig till en högre position, att jag var där för att lära mig alla de olika avdelningarna för att sedan gå vidare till huvudkontoret eller liknande.
Vad har jag för val? tänkte jag för mig själv.
