Jag gick på fackmöte. Det var länge sen sist. Jag har svårt att se vad det ger för jag vet hur uppknutna de är. Jag tror att vi behöver återuppfinna arbetarrörelsen underifrån.
Men jag gick på fackmöte och jag ångrar det inte. Det var välbesökt. Ett arbetarmöte mer än ett fackmöte – ordet var fritt, rummet kokade. Alla var eniga. Alla var arga och eniga, överens om sin ilska. Det kom kraft ur kollektivet och det skapades oväntade saker: ett bra möte är en levande organism, ingen kan förutsäga dess resultat. Alla blir förvånade.
Det var unga arbetare som ledde mötet. De pratade rätt ut och sa precis vad de kände. De var orädda, stolta och otåliga. Nu eller aldrig, sa de. Nej, inte på nästa möte, vi tar det nu!
Det var unga arbetare som ledde mötet. De pratade rätt ut och sa precis vad de kände. De var orädda, stolta och otåliga.
Det var medelålders kvinnor med hårda ögon, varseljackor och uppknutna hår, som talade kort men överväldigande. Det låg många års sanning bakom varje stavelse, orden var tungt förankrade. Omöjliga att bestrida ens om man försökt.
Det var karlar med kala hjässor och huvuden fulla av erfarenhet som lyfte sina varnande finger. Men de varnade inte för ungdomarna utan för vår egen förbundsledning, för arbetsköparorganisationerna, för bolagen vi jobbar åt. De tog rygg på ungdomarna.
Jag gick på fackmöte och röstade. Den ställda motionen från en 24-årig lastare under jord krävde 20 procents löneökning i ett årslångt krisavtal. Krisavtal? Är inte det uppsägningar och nedskärningar? Inte denna gång. Det är vår kris, arbetarnas kris, som ska bekämpas. Vi ska försvara oss. Vi behöver lyfta ”märket” för vårdpersonalen, kassabiträdena, städarna – vi måste slåss tillsammans. Gruvarbetarna ska inte utnyttjas som lönesänkare.
Ungdomarna sa: varför ska alla priser stiga godtyckligt utom priset på arbetskraften, lönen för vårt arbete? Maten måste betalas. Elbolagen är knappast blyga med faktureringen. Avgifter höjs överallt. Hur ska vi ha råd? Motionen antogs enhälligt.
Ungdomarna sa: varför ska alla priser stiga godtyckligt utom priset på arbetskraften, lönen för vårt arbete? Maten måste betalas. Elbolagen är knappast blyga med faktureringen. Avgifter höjs överallt. Hur ska vi ha råd?
Jag gick på fackmöte och fick höra en stor grupp säga JA! tillsammans. Ett klassiskt ögonblick, en framtida filmscen. Röster som var ljusa, mörka, knarriga och vassa: JA! Och nu har samtliga stora gruvklubbar i Malmfälten haft sina medlemsmöten. Alla har de revolterat mot IF Metalls lönekrav på 4,4 procent; alla kräver de kompensation för prisökningarna. Alla känner: vi tar det nu!
