Skulle inte äldreomsorgen få mer pengar? frågar en kollega. Vi har under ett år dignat under arbete, där allt fler ska göra allt mindre.
Politikerna tror nog de gjort tillräckligt när de infört ”Lusen”.
Så vad är då Lusen?
Lusen är, förutom en blodsugande insekt, så också en politiskt skapad ny lag: LUS – Lagen om samverkan vid utskrivning från slutenvård.
Politiker inför med jämna mellanrum olika sätt att organisera vården på, framför allt äldreomsorgen, och sätter sedan en enorm tillit till att dessa skrivbordsförändringar en gång för alla löser problemet med åldrandet, lidandet, döden som ska hanteras med ständigt krympande resurser.
Med Lusen följer mantran som ”en god och nära vård” en annan stor politisk reform som rör regionen, varigenom allt nu ska ordnas, läggas, förstås och filtreras.
Ingen patient ska behöva ”ligga länge på sjukhus” hörde jag en politiker säga i samband med införandet. När var det ett folkligt krav att helst få gå hem från sjukhusen redan igår?
Ingen patient ska behöva ”ligga länge på sjukhus” hörde jag en politiker säga i samband med införandet.
När var det ett folkligt krav att helst få gå hem från sjukhusen redan igår? Aldrig har jag hört det. Men tydligen har det varit ett eftersatt prio-område i befolkningsdjupet: Att kunna skrivas ut i en rasande takt i kommunens trygga famn. Trots att sjukhusen aldrig haft någon makt kring att kvarhålla någon som vill hem efter behandling eller ens mitt i.
Det finns inga tvångsåtgärder som sjuksköterskor kan ta till, om det inte handlar om smitta, förstås. Då kan det blir ett omhändertagande. Men inte av sjukhuset ifråga, utan av ordningsmakten som verkställer det, vid behov. Annars har detta varit ett för individen helt fritt val. Och vi har länge planerat för hemkomst med insatser i form av hemtjänst, boende, eller korttidsboende.
Men nu har politikerna, efter att tydligt ha ringat in problemområdet med äldreomsorgen, gått Asta 95 till mötes i hennes potenta krav på att få komma hem dag två eller helst igår.
Alla biståndshandläggare jag känner enas oftast kring några saker: Vi har en pandemieffekt, där folk nu börjar fylla sjukhusen efter att ha väntat i isolering, kanske försämrats. Inflödet i kommuner är stort. Vi har en stor omsättning av personal i socialtjänsten, som har pågått en längre tid. Forskning visar att man slutar, och försöker hitta ett ställe där det går att arbeta kvar utan att slita ut sig, men ständigt möts av samma brister i organisationer.
Och biståndshandläggare inom äldreomsorgen har också en LUS.
Lusen innebär praktiskt att regionen och kommunen måste samverka och planera för patienter och medborgare, i samband med inläggningar på sjukhus, och utskrivningar därifrån, på väldigt kort tid. Och ja, det är bra. Folk erbjuds hjälp vid hemkomsten. Hemtjänstpersonal kan möta upp, efter vårdtiden enligt lag. Man tillser att folk får rehab, anpassningar i bostaden, hemsjukvård vid behov, i samband med utskrivningar. Det tryggt, nära. Hur kan någon tycka att det är dåligt? Det är ju LUSEN. Men vad har detta inneburit rent praktiskt?
Vi måste från dag noll sätta igång och planera inom kommunen. Annars kan det hända att kommunen åker på drygt betalningsansvar.
Det träder i kraft nästan omedelbart, mot förr där man hade fem dagar på sig att planera.
Denna lilla LUS har medfört ett skenande löpandebandstempo inom äldreomsorgen, liksom sjukvården. Ingen vill sitta med svarte Petter – betalningsansvaret. Politikerna är jättestolta.
Denna lilla LUS har medfört ett skenande löpandebandstempo inom äldreomsorgen, liksom sjukvården. Ingen vill sitta med svarte Petter – betalningsansvaret. Politikerna är jättestolta. Nu löser vi vårdkostnader! Utbrändheten inom tjänstemannayrken, hos s.k. närbyråkrater, ökar. De sociala klyftorna likaså, nöden det sociala ansvaret och utredningsskyldigheten minskar inte. Patienter, eller medborgare, undrar ofta varför de måste ansöka om insatser redan nu. Jag är inte färdig för att komma hem, redan, är en vanlig fras. Och oro. Får jag ta plats? Anhöriga tycker inte att de får information av stressad vårdpersonal som måste hinna skriva in och skriva ut, kommunicera i vår gemensamma vårdportal att patienten är klar för utskrivning, patienten behöver en samordning, patienten vill ha kontakt. Vården och kommunen ska kommunicera mer. Men anhöriga upplever ofta att de inte blir delaktiga alls. Och vi måste fylla det glappet.
Men politikerna gläds över att de fått igenom LUSEN. Nu satsar vi på äldreomsorgen, säger de. Igen.
Varför känns deras satsningar alltid så lite?
