Jag både bor och jobbar i vad som klassas som ”särskilt utsatta områden”. Områden som karaktäriseras av låg socioekonomisk status och mycket kriminalitet. Utanför min arbetsplats står det nästan dagligen polisbilar parkerade. Byggnaden vi finns i används flitigt av knarklangare och vi ser när folk både lämnar och hämtar.
Byggnaden används flitigt av knarklangare och vi ser när folk både lämnar och hämtar.
Polisen vet också men verkar inte kunna göra så mycket annat än att komma och hämta det som gömts. Vi märker även av det till viss del på de patienter vi möter. Det är inte helt ovanligt att de kommer drogpåverkade.
Men så är det ändå en väldigt liten del av patienterna. De allra flesta som kommer hit är arbetarklassens döttrar och söner. Människor som lever under relativt svåra förhållanden, många som kommit som flyktingar, många ekonomiskt utsatta och flera med bestående psykiska besvär. De har trasiga ryggar och slitna fötter. De pendlar mellan långa sjukskrivningar och hårda fysiska arbeten.
Men det som utmärker dem, det vi alla som jobbar här förundras över är dessa människors oerhörda generositet, givmildhet och kärlek! Vi talade om det i lunchrummet härom veckan.
Det vi alla som jobbar här förundras över är dessa människors oerhörda generositet, givmildhet och kärlek! Vi talade om det i lunchrummet här om veckan.
Har någon av oss jobbat i ett område tidigare där patienter på löpande band kommer med frukt och fikabröd till personalen? Där 80-plussare tar rullatorn och promenerar till vårdcentralen bara för att lämna över två stora påsar bananer? Eller där den unga utbrända kassaarbetaren kommer förbi med bullar och kexchoklad för att visa sin uppskattning? För att vara tydlig här vill jag poängtera att detta alltså säger allt om dem som patienter och inte direkt någonting om oss som personal.
Det är en ynnest att få möta dessa personer varje dag.
