En, två, tre, fyra, tolv personer – jag tappar räkningen när klungan ökar och ökar. Vi är på perrongen, den stora klungan har samlats framför den enda fungerande displayen.
På skärmen en lista med tåginformation.
Människors ögon lyser rött, såsom flertalet av inställda avgångar.
Det suckas, tittas febrilt i mobiler och man kan ta på känslan av uppgivenhet och missnöje.
Det suckas, tittas febrilt i mobiler och man kan ta på känslan av uppgivenhet och missnöje.
Jag är van, tyvärr. Trots att jag bara vill ge information och hjälpa alla, måste jag ta mig genom det. Mitt tåg kommer, det är fullpackat med nya människor som också bär på missnöje, som suckar och någon smuttar i sin kaffemugg.
Barnen har lov, det märks i trafiken.
Nu är jag på tåget. Hytten är sig lik, sliten och smutsig. Enheten har säkert varit i bruk länge och kollegorna på depån har inte hunnit med noggrann städning, vi vet alla hur det är! Det gör inte resenärerna, kanske bättre det.
Hytten är sig lik, sliten och smutsig. Enheten har säkert varit i bruk länge och kollegorna på depån har inte hunnit med noggrann städning, vi vet alla hur det är!
Nu ska det göras utrop om avstängningar! Det ekar när jag ropar ut, för det mesta inför döva öron eller öron med hörlurar av olika märken, men jag gör mitt bästa för att artikulera instruktionen. ”Den som ska till Jakobsberg ikväll ska…….!”
