Att jobba med mäns våld mot kvinnor känns inte alltför sällan som att cykla i regn och piskande vind. Man stöter på förundersökningar hos polisen som läggs ner och män som får vårdnad om barnen trots att mamma och barn lever med skyddade personuppgifter. Man läser mediala rapporter om försvunna och mördade kvinnor.
Jag studsar till varje gång det framgår att det är en kvinna mördad i staden jag jobbar i och jag nästan pustar ut sekunden senare när jag inser att kvinnan som dött inte är min klient.
Jag studsar till varje gång det framgår att det är en kvinna mördad i staden jag jobbar i och jag nästan pustar ut sekunden senare när jag inser att kvinnan som dött inte är min klient. Sedan infinner sig sorgen och ilskan över att en man återigen tagit livet av en kvinna. Och så slås jag av tanken på alla de kvinnor som lever gömda. Vars barn inte får vara med på skolfoton och som frågar varför de inte får träffa pappa. Ofta slår det mig att jag kan gå hem men att kvinnorna jag möter inte kan det på grund av risk för våld.
Man stöter på andra myndighetspersoner som ser kvinnor som hysteriska och instabila och mitt i allt det där befinner man sig själv i navet av en kvinna som systematiskt blivit fråntagen sin integritet, sin självbestämmanderätt och sitt fria liv.
Ofta slår det mig att jag kan gå hem men att kvinnorna jag möter inte kan det på grund av risk för våld.
Samtidigt finns det få saker som känns så lyxigt som att få säga ’du har rätt till ett värdigt liv utan våld och jag vill stå bredvid dig på vägen dit’ till en kvinna. Det nästan bubblar i magen när man mentalt får knyta näven tillsammans. Det kan kännas som att en blixtrande symbios uppstår och som att arbetet med att lotsa kvinnor till att få leva åtminstone någorlunda fria liv är det självklaraste som finns i hela världen.
