Jag sitter och skriver det här på min lediga dag. Har precis jobbat hela helgen, något jag och mina kollegor gör minst var fjärde vecka. Vill det sig riktigt illa kan man bli inkallad akut, dag som natt. En vanlig onsdag eller julaftonskvällen, det spelar ingen roll. Och trots att vi jobbar 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året, så är det inte många som vet om att vi ens existerar.
Har jobbat som legitimerad biomedicinsk analytiker i tio år. Under alla dessa år har jag inte träffat många som vetat vad mitt yrke innebär. Kan räkna dom på en hand. Nej, nu tar jag i. Behöver verkligen inte en hel hand.
”Vad jobbade du med sa du?”
”Jaha, jag trodde sjuksköterskorna tog hand om alla prover!”
”Sköter inte maskinerna allt jobb?”
De senaste åren, speciellt i samband med pandemin, har BMA-yrket börjat ta lite mer plats i media. Men det kommer och går i vågor. Ibland kommer allmänheten på att vi finns, för att sedan glömma bort oss igen. Det larmades om brist på biomedicinska analytiker när tusen och åter tusentals covidprover strömmade in till landets alla lab och vi inte hann med. Kritiken infann sig snabbt, men förståelsen för att de allra flesta lab varit underbemannade sedan långt (långt) innan pandemin väntar vi fortfarande på. Det blev påtagligt, hur få vi är och hur mycket vi egentligen behövs.
En sköterska från operation ringer, ”vi behöver blod NU”. Knappt en minut senare står hon utanför lab. Det kommer gå åt mycket, det har skett en stor trafikolycka med flera inblandade.
En nyårsnatt är vi bara två som jobbar på lab på ett medelstort akutsjukhus. En sköterska från operation ringer, ”vi behöver blod NU”. Knappt en minut senare står hon utanför lab. Det kommer gå åt mycket, det har skett en stor trafikolycka med flera inblandade. Bara en tog sig till sjukhuset. Efteråt har vi nästan inget 0- blod kvar (”universellt” blod som kan ges till alla). Vi får ringa runt till andra sjukhus och se om de har blod att skicka. Det är nyår, det finns inget blod någonstans. Vi håller tummarna för att alla som är kvar på vägarna tar sig hem säkert.
En kollega ringer mig, ber om hjälp att bedöma några provsvar. Det gäller ett barn och labsvaren är avgörande för patientens behandling. Jag och kollegan kommer fram till att provsvaren är patologiska och patienten svårt sjuk. Svaren rings ut till behandlande läkare och senare samma kväll förs patienten med ambulans till ett annat sjukhus.
Biomedicinsk analytiker har varit ett legitimerat yrke sedan 2006. Trots detta anställs det regelbundet undersköterskor, sjuksköterskor, kemister och biomedicinare för att göra vårat jobb. ”Biomedicinsk analytiker eller motsvarade”, är standard i jobbannonser. Det finns inget ”motsvarande”.
”Biomedicinsk analytiker eller motsvarade”, är standard i jobbannonser. Det finns inget ”motsvarande”.
Våran utbildning är unik, den ger en kandidatexamen i just biomedicinsk laboratorievetenskap och är alltså helt utformad för arbete i ett laboratorium. Har man inte den bakgrunden saknas ofta både praktiska och teoretiska kunskaper som är helt avgörande för att kunna bedöma svaren vi lämnar ut. Kan jag lita på dessa resultat? Har patienten så här lågt HB eller har den fått dropp i samma arm? Men bristen på BMA är så kritisk att reglarna tummas på, delegeringar ges och vi som valt detta yrke pressas till bristningsgränsen på grund av att personal helt enkelt inte finns. För att ingen vet att vi finns till från första början.
Trots allt detta så älskar jag mitt jobb. Det är utmanande, utvecklande och framför allt, otroligt givande. Kan inte tänka mig att göra något annat, och vet att många av mina kollegor känner samma sak. Det är därför vi stannar kvar.
Men skänk gärna en tanke till en yrkesgrupp som jobbar hårdare än du tror, helt bakom kulisserna.
