”Det känns som att allt blir sämre.” Min jobbarkompis skriver till mig sent en torsdag kväll. Det plingar till i telefonen igen. ”Jag trodde faktiskt att allt bara skulle bli bättre.”
Vi är mekaniker i KUJ, Kiruna under jord. Vi underhåller anläggningen som hjälper fram stenen i sin motoriserade drift uppåt, mot dagen, till förädlingsverken där den förvandlas till järnmalmspellets.
Han är drygt femtio år, lång och robust. Truckermustasch och fram tills nyligen en mörkblond hästsvans långt ner på ryggen. ”Kirunas sista hårdrockare” kallade han sig – och kallar sig än. Han är faktiskt lik James Hetfield, sångaren i Metallica. De är nästan lika gamla.
”Det går inte ens att åka buss till jobbet längre”. Tidtabellen passar inte hans skift och han tvingas ta bilen. Han är ansvarsfull med pengar. Inte som andra, särskilt lite yngre arbetare, där lönen bara nuddar kontot innan den är borta. ”Det är skitdyrt att köra”.
”Kirunas sista hårdrockare” kallade han sig – och kallar sig än. Han är faktiskt lik James Hetfield, sångaren i Metallica. De är nästan lika gamla.
Vi messar mot fonden av prisökningar, krig och energikris. Ett arbetsliv som mer eller mindre stagnerat – vi harvar på, dag in och dag ut, i en kommun där rubrikerna talar om vårdbrist, bostadsbrist, lärarbrist, arbetskraftsbrist och ledarskapsbrist. Det är svårt att känna tillförsikt.
Jag träffar honom i skiftskarven några dagar senare. Han tillhör en generation gruvarbetare som levde på hoppet om en stadig, materiell förbättring. De var aldrig samhällsförändrare. När arbetarrörelsens drömmar slocknade skapade de egna, privata små världar.
Deras fäder var fattiga familjeförsörjare – själva blev de fastighetsägare, SUV-förare och aktiespekulanter. De odlade myten om sig som höginkomsttagare och kallade gruvan ”Drömfabriken” för att reta andra. Det blev en image, en roll att spela.
Men det var banken och övertiden som upprätthöll livsstilen. När han äntrar fikakuren värker hans kropp. Skiftlaget är sargat: de kan inte resa sig, sitta rakt eller böja sig ner utan besvär. Värktabletter ingår i den dagliga kosten.
De betalade med sina kroppar: de är drygt femtio och gav sina bästa år åt gruvbolaget. Nu räknar de på räntehöjningar och drivmedelspriser. De såg aldrig skymten av miljardvinsterna och praktbyggnaderna som stålet byggde. De satt fast på jobbet 20 mil ovan polcirkeln. De fick inget gratis.
”Flest grejer när han dör vinner”, sa många när jag själv började i gruvan. Det säger ingen längre. Ingen kallar det heller för Drömfabriken, inte ens på skämt. Få vill göra om resan som den här generationen fick göra. Få tror väl ens att det är möjligt.
Det är på många sätt en världsbild som gått i kras.
