På väg hem från jobbet. Ringer en kompis. Åker förbi stationen där jag bor. Märker det först efter ett par stationer: Miljön ser obekant ut. Går av. Hoppar på nästa t-bana i motsatt riktning. Fan. Fel t-bana. Hoppar av igen. Kommer hem en timma senare pga påtaglig desorientering i stadens underjordiska kanaler. Det är som om underjorden får mig att tappa min inre kompass. Den jag litar på och som för mig framåt där uppe.
Såhär är den moderna tillvaron. Det händer allt oftare att jag hoppar på fel tåg hem. Kanske en livsallegori. Eller. Så är hemfärden den sista färden in i väggen.
Jag jobbar sedan 16 år tillbaks i socialtjänsten och handlägger just nu ansökningar om stöd och hjälp enligt socialtjänslagen för både personer över och under 65. I mitt jobb kommer jag i kontakt med massor av människor med vitt skilda villkor, svårigheter, social situation och diagnoser, som oftast ska trängas in i myndigheters fyrkantiga värld. Det får mig att fundera över människors villkor.
Påfallande många av de s.k kunder jag kommer i kontakt med i gruppen äldre är kvinnor som jobbat ett helt liv med att vårda sjuka personer och med att ta hand om man och barn och hushåll blir ibland fullständigt utbrända på ålderns höst.
De orkar absolut ingenting, men är fortfarande inkörda med att de måste göra saker för andra. Inget får vara lustfyllt. Sjuksköterska sågs ju förr som ett kall. Och Luther, och av att göra rätt för oss och slita i vårt anletes svett finns bara några generationer bakåt, parat med tankar om måttfullhet, tålamod, att man inte ska anse sig märkvärdig. En dygdig kvinnoroll. Vem frågade en kvinna förr om hennes drömmar.
Har träffat många äldre kvinnor. De är inte bara gamla utan utbrända. En del är så trötta att de inte orkar med dagsljus. Deras lemmar är utslitna. De går aldrig ut. De drar inte upp persiennerna. Man måste prata med små bokstäver till dem. De har ont av ett enkelt leende.
Ofta tar vi det för normalt åldrande, när det handlar om klass, om den klass som ”kön” utgör och när symptomen är depression, livsleda, utbrändhet.
Sedan finns de där som levt under andra, mer förmildrande omständigheter, vuxit upp i villa, åtnjutit välfärdssamhällets tjänster och glimten av ett gott liv. Haft en mer stöttande omgivning och blommar ut på ålderns höst. Men också där kan livsglädjen falna.
Det är vackert att komma nära människan, det är sorgligt och ärligt att skåda henne i all litenhet och storhet.
Jag funderar över vikten av att vara rädd om sig. Att hitta och sätta gränser. Att inte ge och slita i sitt anletes svett, som en omärkvärdig honvarelse, utan att sätta sig i centrum för sitt liv, att sätta gränser för vad man verkligen klarar, och förstå sina behov. För arbetslivet skiter fullständigt i dina små livsnödvändiga skitbehov. Jag känner igen tröttheten hos dessa äldre. Deras knäckta ryggar är min. Jag funderar över att byta bransch. Jag vill inte bli som generationers kvinnor, med knäckta ryggar, som skyggar inför dagsljus.
Men jag älskar samtidigt kreativiteten som uppstår i mötet med det ovända blad till människa jag har framför mig, och hur det kokar ner till det mest mänskliga och förståelsen av att vi är behövande människor, och att livet kan fara fram olika mycket med oss. Hur det här mötet, där människan får vara i centrum, blir till något gott, som också ger kraft. Det är så underskattat.
Med det är krävande också. Det känns som om jag uttalar en dödssynd då jag inte förutsätter att det ska ske per automatik, för att man tillhör kvinnokönet. Att det kräver sitt utrymme i budgeten. Och i lagen. Och i oss som jobbar med detta.
Jag vill försöka sätta ord på detta. Detta att människor inte kan växa och blomstra under vilka omständigheter som helst, och att det gäller oss alla. Att det finns så mycket livspotential, även i det vissnade. Man måste bli hörd, och sedd. Man måste börja benämna, lära sig känna igen och uttrycka gränser, så att rätt förutsättningar för att kunna bedriva socialt arbete kan ske. Utan priset av utbrändhet i kvinnogenerationer.
